Drömmar som krossas och såna som slår in.

Jag hatar när man framkallar foton digitalt
- man får alltid hem en massa kort med dålig kvalité och konstiga beskärningar som de där nissarna fixat hipp som happ. Men utöver dem ”massa” som jag bara kan slänga direkt, har jag ändå en hög kvar som jag nu ska beskära extra själv och ordna nåt typ av kollage med – till Simona. Men jag är ganska sur, det ska medges. Hela idén fallerade liksom när de där extra speciella korten kom tillbaka helt suddiga. Men jag får jobba med det jag har, se vad det blir av det.

Något jag absolut inte är sur över, det är att jag ska flyga till Simona på lördag. Det är helt sjukt. Helt otroligt. Helt underbart. Från Nya Zeeland till Frankrike till Tyskland har vår resa nu gått. (Och den slutar inte här.)
Men något som är ännu häftigare är att alla de människor som jag hört talas om så mycket de senaste 18 månaderna – de ska jag nu få träffa livs levande. Alla namn ska till slut få ett ansikte, alla ord ska få en röst, alla påhitt ska förkroppsligas. Det känns overkligt, minst sagt! Jag längtar tills jag är där – och ser Simonas min när jag plötsligt står där med hennes bror, i hennes lägenhet! ;D