inte så, ej som då .

Jag gillar inte stolarna vi har på balkongen. Räcker inte upp till bordet ordentligt liksom. Jag är för kort. Eller så är stolarna för låga helt enkelt. Jag satte mig uppe på muren till terrassen istället. Lyssnade på de sista tonerna från konserten som hållts i byn ikväll. Tittade upp på den stjärnklara himlen. Hörde ropen från alla glada människor som agerade publik till dagens tillställning. Plötsligt hörde jag altandörren öppnas och min värdmamma stack ut huvudet genom en smal springa; “you don’t jump, huh?” och så skrattade vi gott innan hon smet in i värmen igen. Efter ett tag gick jag in och sade hejdå till äldsta sonen som jag bara sett flyktigt idag och som jag nu inte ska träffa på ytterligare tre veckor. Och nu ska jag försöka sammanfatta ett sms som är ett farväl jag inte räknat med och som får mig att välja mina ord med omsorg även fast jag vet att inga ord är de rätta. Imorgon bitti ska jag säga hejdå till mina älskade små monster och min underbara värdmamma. Den dagen den sorgen, right.
Jag vet, jag överdriver. Jag är blödig. Jag har kommit att hata farväl.