En liten inblick.

Hej hopp, det var ett tag se’n sist!
Lustigt hur det kändes som att tiden sniglade sig fram i Nya Zeeland och här springer dagarna iväg efter varandra. Jag tror starkt på vad mamma säger, att tiden går fort när man mår bra (eller har roligt – som ni önskar).

Helgen var barnfri och denna veckan är jag ledig, då min värdmamma har tagit ledigt från jobb, så det händer inte mycket på jobbfronten, helt enkelt. Vad hittar jag på när jag är ledig, kan man undra.. Tja..
Lustigt nog skrev jag i mitt senaste inlägg att sömn inte kändes så viktigt längre, om man har en bra helg. Med tanke på det faktum att jag endast sovit fem timmar från fredag morgon till söndag natt kan vi nog vara rörande överens om att det var en hyfsad helg.
I övrigt försöker jag
- plugga franska (blev en del gjort igår, men motivationen tryter idag)
- jag är inne på sista Millennium-boken
- jag har Skype:at med Nina
- jag har varit en runda i skogen och motionerat
- och givetvis försöker jag träffa Victoria så mycket som möjligt.
Förutom att vädret inte längre är vad vi skulle önska, att jag inte har motivation till att plugga franska och att Internet Explorer 9 är ful som stryk (nu blir det Firefox för hela slanten!) så känns det mesta helt okej!

Sist men inte minst ska jag dela med mig av en sak som fått mig att vrida mig i skrattanfall ett par gånger under dagarna som gått.

Okej.. Det här är en video som jag fick nys om genom en annan tjejs blogg. Det handlar om två tjejer som tog sig igenom Ironman triathlon (1997) men är så trötta i slutet att benen bokstavligt talat inte bär dem längre. Ja, en bra insats och allt det där, men det ser himla roligt ut.

Sen kommer vi till fredagskvällen med mig och Victoria. Jag visade videon för henne och hon skrattade också en del, och vi har bara spätt på detta under hela helgen. Det är typ första 5 sekunderna i kommande video som är associerade till triathlon-videon, resten av dansandet är internt (vi hade faktiskt inte börjat dricka när vi filmade detta). Det som händer i slutet kan jag dock förklara för er. Vi hade ett jäkla sjå med att öppna vinflaskan en gång, och när jag stod där med flaskan mellan fötterna och försökte dra ur korken så sade jag plötsligt (ni vet så där krystande, eftersom jag tog i för kung och fosterland att få loss korken): “oh, yeah it’s coming!”. Sen insåg jag vad jag sagt och hur det kunde framstå och då skrattade vi halvt ihjäl oss igen. Tjejhumor, eller?

Ja, det var det!

A bientôt, peeps!