Nobody’s perfect.

I hate that I made you think that the trust we had is broken.

Olovligt byte.

Fredag imorgon och då känner jag mig plötsligt väldigt pigg.
Har fortfarande inte fått tag på pappa. En gång när jag ringde struntade de i att svara, för de trodde att det var nån försäljare som ringde med så långt och konstigt telefonnummer. Det kan väl inte vara så att de gör om det misstaget? ;)
I helgen ska jag på mitt livs första skumparty. Förverkligandet av drömmar avlöser varandra här i La France. Stora som små.
På tisdag bär det av till Paris i 10 dagar och den 21a juli bär det av mot Sverige. Då ska jag verkligen verkligen ta vara på min tid med vänner och familj. Mina dagar här med Sally har fått mig att inse vissa saker. Några bra och andra mindre roliga.. Men sånt är det.
Sen är det ju inte heller någon hemlighet längre att min älskade vän Nina ska ha barn, så nu kan jag skrika ut det till hela världen, om jag så vill. Jag var en av de första hon berättade för, och bara det gör mig varm inombords. Snart får jag krama om hennes bebismage!

På tal om drömmar förresten, så drömde jag inatt att jag hade sex med en viss katt med en hatt..
Jag hade dessutom åtminstone ett porslinsöga, som han tog ut och tryckte in i mig, och så kunde man se igenom min hud, hur det rullade genom alla tarmar och allt, och sen kom det ut i andra änden..
Ibland blir jag rädd för mig själv.

Så ser han ut, den perverse fan.

Sally was here.

Underbart.

Omtumlande.

Oförglömligt.

Så många skratt
och så fina tårar.

En lördagsfräckis!

Ni är inte många som stannat kvar och läst min blogg nu när den blivit så tråkig, och ni som är här ibland, ni har nog inte samma humor som jag. Men det kan ju kvitta. Jag hittade en fräckis på ”Doktorns blogg” som jag måste dela med mig av, för den fick mig att tappa hakan och slå näven i bordet så bra den är! ;)

”Det var dags för konfirmation i den lilla byn och prästen hade samlat alla konfirmanderna för att tala om synd, bikt och bot och rening.

Av förklarliga själ hade hon valt att tala med flickorna och pojkarna var för sig. Hon frågade flickorna om de någonsin rört en penis. Och jo, en tjej, Ida hade råkat peta på en. Inga problem sa Prästen och tvättade Idas finger med vigvatten.

Genast så klev en annan tjej fram, Jenny, och erkände att hon hade råkat smeka en penis. Inga problem sa Prästen och tvättade hennes händer i skålen med vigvatten.

Det var då som Maja trängde sig fram med lätt panik i blicken och sa:
-Alltså, om jag ska gurgla det där vattnet så vill jag göra det innan Lisa tvättar sin rumpa.”

Positiv energi ?

Jag vet inte..
Det är så enkelt när man pratar om det. När man tänker på det. ”På papperet”.
I själva verket funkar det inte. Jag orkar inte. Nånting måste ändras på.
Om det är mig, må så vara.
Barnen tar för mycket av mig och detta är inte värt det om jag ska må dåligt.

Rutiner, Dina, rutiner.

Söndag är väl en bra dag för funderingar.

Ännu en fantastisk helg till ända.
Vädret har inte varit på vår sida och när jag körde hem imorse, efter nattens festande, så regnade det så jag knappt såg vägen och det blixtrade så hela världen lös upp som om det var mitt på dagen. Men det gör inte så mycket när man har Victoria här och bara myser och njuter av livet.

Och på tal om livet, så har jag just insett en sak.
En sak som gör mig varm om hjärtat och kall i kroppen på samma gång.
Men det är okej.

Imorgon blir det att återgå till arbetet. Känns som jag haft lång semester.
Min värdmamma ska vara iväg hela nästa vecka, så för att underlätta för mig och min värdpappa, sover lillfisen hos morföräldrarna hela veckan och Valentin ska vara på dagis hela dagarna. Så det ska nog bli en väldigt bra vecka, tror jag bestämt.

I torsdags var jag och Victoria iväg på en liten roadtrip. Jag styrde bilen mot
St Raphaël, där vi åt pizza på en uteservering och glass vid havet.

En liten inblick.

Hej hopp, det var ett tag se’n sist!
Lustigt hur det kändes som att tiden sniglade sig fram i Nya Zeeland och här springer dagarna iväg efter varandra. Jag tror starkt på vad mamma säger, att tiden går fort när man mår bra (eller har roligt – som ni önskar).

Helgen var barnfri och denna veckan är jag ledig, då min värdmamma har tagit ledigt från jobb, så det händer inte mycket på jobbfronten, helt enkelt. Vad hittar jag på när jag är ledig, kan man undra.. Tja..
Lustigt nog skrev jag i mitt senaste inlägg att sömn inte kändes så viktigt längre, om man har en bra helg. Med tanke på det faktum att jag endast sovit fem timmar från fredag morgon till söndag natt kan vi nog vara rörande överens om att det var en hyfsad helg.
I övrigt försöker jag
- plugga franska (blev en del gjort igår, men motivationen tryter idag)
- jag är inne på sista Millennium-boken
- jag har Skype:at med Nina
- jag har varit en runda i skogen och motionerat
- och givetvis försöker jag träffa Victoria så mycket som möjligt.
Förutom att vädret inte längre är vad vi skulle önska, att jag inte har motivation till att plugga franska och att Internet Explorer 9 är ful som stryk (nu blir det Firefox för hela slanten!) så känns det mesta helt okej!

Sist men inte minst ska jag dela med mig av en sak som fått mig att vrida mig i skrattanfall ett par gånger under dagarna som gått.

Okej.. Det här är en video som jag fick nys om genom en annan tjejs blogg. Det handlar om två tjejer som tog sig igenom Ironman triathlon (1997) men är så trötta i slutet att benen bokstavligt talat inte bär dem längre. Ja, en bra insats och allt det där, men det ser himla roligt ut.

Sen kommer vi till fredagskvällen med mig och Victoria. Jag visade videon för henne och hon skrattade också en del, och vi har bara spätt på detta under hela helgen. Det är typ första 5 sekunderna i kommande video som är associerade till triathlon-videon, resten av dansandet är internt (vi hade faktiskt inte börjat dricka när vi filmade detta). Det som händer i slutet kan jag dock förklara för er. Vi hade ett jäkla sjå med att öppna vinflaskan en gång, och när jag stod där med flaskan mellan fötterna och försökte dra ur korken så sade jag plötsligt (ni vet så där krystande, eftersom jag tog i för kung och fosterland att få loss korken): ”oh, yeah it’s coming!”. Sen insåg jag vad jag sagt och hur det kunde framstå och då skrattade vi halvt ihjäl oss igen. Tjejhumor, eller?

Ja, det var det!

A bientôt, peeps!