Vill jag ens ha egna barn efter detta?

Magiskt med de här tisdagarna.. Hade alla 3 barnen hemma idag. Baptistes lärare var inte på jobb idag, och i detta landet ordnar man inte med vikarie, utan då får barnen snällt stanna hemma. Och föräldrarna likaså? Den här familjen har ju mig, så de behöver inte det.
Morgonen var kaos, kaos och åter kaos.
En liten fis som ligger och gråt-skriker så fort man vänder ryggen till, en stor liten fis som går runt och ber om saker som han sen inte vill ha och när man försöker ge det till honom utbryter 3e världskriget i decibelmått mätt. Och så Baptiste, som egentligen är väldigt stillsam och snäll men har en jävla attityd (“nej, gör det själv!”) och så fort man sen (äntligen fått ordning på de två små och) ska ge sig ut, då tvärvägrar han. Då ska han stanna hemma. 
När man väl – trots allt – är på väg ut genom dörren, då inser man att man glömt ta på jackan på en av ungarna, glömt byta blöja på en annan (och när man sen gör det har han diarréat ner hela sig och behöver en dusch) och helt enkelt tagit på fel kläder på en tredje. Det är ungefär då man också inser att man glömt ta på sig sina skor (!), samt glömt mata sig själv och givetvis skulle man behöva gå på toaletten.

Vill jag ha barn i framtiden?
Ja.
Jag ser faktiskt fram emot att ha mitt eget kaos. Bara mitt.
Mitt organiserade kaos som kommer vara min vardag,
mitt liv.

Jag älskar hur mina värdföräldrar får mig att känna att jag inte gör fel.
Jag älskar att mina värdföräldrar är vanliga människor som inser att
jag inte är perfekt och inte gör allt som dem skulle gjort det.