Varför är vissa singlar längre än andra.

På senaste tiden har jag fått höra av mer än en singelkille att det är svårt att hitta ”normala” tjejer. De har använt sig av frasen ”de (tjejerna) är singlar av en anledning”. Vafan. Jag har varit singel i två år nu. Man börjar undra.. Är det något de försöker säga mig? ;)

I’ll never stop running.

Inatt var du kreativ och använde högspänningsledning och åska.
Kan inte fatta att du fortfarande vill döda mig. Vill du det?
Eller är det bara i mitt huvud, i mina drömmar?
En sak vet jag iaf. Jag har lärt mig springa nu.
Till och med i mina drömmar.

Och än är det bara april.

Idag kom solen fram här igen, så Victoria, Celine och jag styrde kosan mot ett samhälle kallat Sainte-Maxime där vi spenderade drygt 1,5 timme på stranden och sen strosade runt och tittade på folk och souvenirer och annat. Jag tror aldrig jag badat i Medelhavet förr, så det blev ett premiärdopp idag – även årets första dopp. Man kan ha det sämre.

Rad 1: Victoria! / Jag ska bada! / Over theeee’! / Dagens utsikt. Gulligt att jag fått med en kille mellan benen, samt censurerar hans topless-solande fjälla med ena knät.
Rad 2: Victoria pekar ut  St Tropez! / En bro / Vattenscooter-tävling / Kändisars handavtryck
Rad 3: ”I’m a bad girl” (vem vill ha en sån väska?) / ”My ex is a cunt” Jag skulle kunna ha en sån väska. / Victoria och jag strosar i värmen.
Rad 4: Älska idyllen!
Rad 5: Palmträd! / En vanlig syn i Lorgues: Katter ligger på parkerade bilar. Idag ovanligt fula katter. / Sista bilden vill inte lägga sig med de andra strandbilderna. Victory! säger jag bara.

Vill jag ens ha egna barn efter detta?

Magiskt med de här tisdagarna.. Hade alla 3 barnen hemma idag. Baptistes lärare var inte på jobb idag, och i detta landet ordnar man inte med vikarie, utan då får barnen snällt stanna hemma. Och föräldrarna likaså? Den här familjen har ju mig, så de behöver inte det.
Morgonen var kaos, kaos och åter kaos.
En liten fis som ligger och gråt-skriker så fort man vänder ryggen till, en stor liten fis som går runt och ber om saker som han sen inte vill ha och när man försöker ge det till honom utbryter 3e världskriget i decibelmått mätt. Och så Baptiste, som egentligen är väldigt stillsam och snäll men har en jävla attityd (”nej, gör det själv!”) och så fort man sen (äntligen fått ordning på de två små och) ska ge sig ut, då tvärvägrar han. Då ska han stanna hemma. 
När man väl – trots allt – är på väg ut genom dörren, då inser man att man glömt ta på jackan på en av ungarna, glömt byta blöja på en annan (och när man sen gör det har han diarréat ner hela sig och behöver en dusch) och helt enkelt tagit på fel kläder på en tredje. Det är ungefär då man också inser att man glömt ta på sig sina skor (!), samt glömt mata sig själv och givetvis skulle man behöva gå på toaletten.

Vill jag ha barn i framtiden?
Ja.
Jag ser faktiskt fram emot att ha mitt eget kaos. Bara mitt.
Mitt organiserade kaos som kommer vara min vardag,
mitt liv.

Jag älskar hur mina värdföräldrar får mig att känna att jag inte gör fel.
Jag älskar att mina värdföräldrar är vanliga människor som inser att
jag inte är perfekt och inte gör allt som dem skulle gjort det.

Aliens on Earth.

Hört denna?
Jag ryser.
Så mycket nostalgi och ändå har den aldrig varit mer aktuell.
Jag vet nu att det finns fler som jag,
och jag är tacksam för det.

Nattens bravader.

Så, ska vi dra en snabb resumé av gårdagen också? Den var trots allt minnesvärd. Och vi minns lite mer av denna natten, än föregående lördag…. Jag och Victoria har börjat använda uttrycket ”what happens in Lorgues, stays in Lorgues” ganska flitigt. Och jag brukar säga nåt i stil med att ”when we go out, anything can happen – and it usually do!”

Det började ju med grillning hemma hos Victoria och hennes värdfamilj och några vänner. Det såg ut ungefär såhär..

När de tände elden, fick även myrorna som tydligen bor där, lite ”eld i röven” och flyttade alla ägg..

Runt 22.30 begav jag och Victoria oss till Five Club, där vi numera göra franska kyssar med både bartender och DJ och en del annat ”stamfolk”. Glasen fylldes som vanligt med rosé och vi ägde dansgolvet – och hade det helt för oss själva.

Runt midnatt började det hända grejer och det var väl ungefär då det började bli minnesvärt. Vi våldgästade en födelsedagsfest och jag uttryckte mig ungefär så här ”bara gå rätt in och låtsas som att du äger stället och känner alla, så märker ingen nåt”. Bara det, att alla människor som var i lokalen, satt på stolar längs med rummets fyra väggar, så ALLA märkte oss. Alla stirrade på oss. Och sen blev vi ombedda att gå.
Och Victoria tar alltid kort när man inte är beredd.. Här utanför festlokalen.

Efter lite filmtittande (Twilight!) var det dags för mig att bege mig hemåt. När jag klättrat över bilen för att nå ytterdörren, var den låst – och gick inte att låsa upp. Antagligen satt det nycklar i låset på insidan? Jag fick snällt hoppa över bilen igen och bege mig hem till Victoria och försöka kasta sten på hennes ruta (hon har sitt rum på 3e våningen och jag har försökt nå upp dit förr, men lyckas aldrig).
Så här ser det ut när vägen till och från ytterdörren är blockerad av en bil..

Efter ett par försök och en stulen baguette rikare, så började jag skratta och harkla mig högt – och det funkade! Ut genom fönstret tittade en sömndrucken Victoria och jag fick  dela säng med henne i ett par timmar. När vi vaknade på morgonen blev det massor med prat och fniss och gapskrattande (och fisande förstås).

Klockan var närmare 12 innan jag var hemma idag, sen mötte jag upp Victoria 15.30 och sedan dess har vi suttit på uteserveringar, träffat folk och sedan gått skilda vägar för kvällens middag. Nu är det dags för mig att säga bonne nuit och krypa ner i min egen säng. Imorgon är det dags att jobba igen och så blir det franskalektion mellan 8 – 11!

A demain, lovers!

Typiskt, va.

När man tror att allt är över, så är det inte det.
Jag tänker, jag hoppas, jag längtar.

Jag ändrar om på rummet, klär mig i smycken fulla med underbara
minnen, tänker på hur lycklig jag är över att vara i Frankrike,
fyller min dag med saker jag älskar att göra, njuter av livet.
Och ändå. Så saknas något. Mitt leende, mitt skratt.
Det ligger ytligt, klingar sådär ihåligt.

 
Oooh, jag är så redo nu. Så redo jag nånsin kan bli, att åka tillbaka till Sverige.
En repris av det som var i vintras. Återuppleva 6 veckor på 6 dagar. Sen
åka tillbaka hit med ny energi. Vi hoppas på det. Tills dess ska jag fortsätta
njuta.

Och, kära läsare. I juni kommer min älskade Sally hit
på besök, och för att fira midsommar med mig. Det ni!
Då ska jag dela detta paradis med någon jag älskar och
då ska jag njuta och må bra så det står mig upp i halsen! 

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts.

Ibland är det svårt att se någon mening med varför man träffar vissa människor.
Liksom det ibland är svårt att se meningen med varför vissa saker sker.

En sak är dock inte så svår att förstå.
Varför jag träffat Victoria. Vad skulle jag
gjort  här utan denna underbara människa?