Black Monday

Dagen började bra. Riktigt bra, om man tänker på natten som gått. Jag har inte sovit så här bra, så här mycket – på över en vecka! Jag vaknade 09.20 och har bara vaknat svagt typ 3 ggr inatt, och somnat om direkt. Jag känner att jag har sovit. Veckan som gått har det känts som att jag lika bra kunnat vara vaken hela natten, det hade inte gjort nån skillnad.
Ändå var jag inte hemma förrän vid halv 1 inatt. Jag var hos Johannes och kollade på film, stack dit igår vid 22. Hur det funkar och känns att träffa honom får vi diskutera en annan dag. För jag vet inte just nu.

Jag har kollat på Tv, filmen Candy med Heath Ledger. Under tiden kollade jag också på foton i en resedagbok från Nya Zeeland. Hade bra koll på filmen ändå, men missade givetvis det avgörande slutet. Jag vet inte varför hon grät, varför hon gick med böjt huvud, varför han grät, varför han inte ville träffa henne. Fan, måste se slutet igen.

Från ingenstans kom plötsligt Ångesten. Så skulle man kunna kalla känslan. Saknaden av Johannes. Fan. Det sitter liksom djupare än hjärtat. Det är något med själen. Halva min själ saknas. Känns som jag kvävs inombords. Nej, inte kvävs, men som att något håller igen andningsprocessen, som att jag bara kan utnyttja halva dess kapacitet utan honom. Det som inte ryms i kroppen kläms ut i tårar. Jag saknar att prata med honom, hur han alltid förstod allt jag sade, hur han alltid lyssnade och diskuterade. Med Johannes kände jag mig aldrig konstig eller utstött. 
Jag hoppas att vi kan komma så långt att bli så bra vänner igen, innan jag beger mig till Nya Zeeland. Det återstår att se. Just nu är jag nöjd för det lilla – det lilla blir stort när man annars är helt utan.

Men livet går vidare där utanför. Snart ska jag iväg och besiktiga bilen, sen på möte med jobbet, sen till Tassebo och hämta fällan att fånga in Misse med. Ikväll blir det mer tröstätande och förmodligen CSI och lägga mig i tid. Jobb imorgon.