Fredag - Big Day Out
(Musikfestival för er som inte vet)
Ren katastrof! Det började fint, vädret var så himla bra (nästan för bra, så jääkla varmt och vindstilla – men jag klagar inte..). Såå himla mycket folk! (45′000, fick jag höra senare, så ja, det var en del!). Vet inte om någon egentligen vet om det, men jag gillar inte stora folksamlingar och jag går inte på konserter – på grund av att min första konsert jag var på, där blev det bara kaos och det blev som vanligt bråk med några allt för självsäkra tjejer som försökte sätta sig på mig, och jag blev bara mos. Det var ingen hit. I fredags, första konserten vi gick på, då hände samma sak – fast 10 ggr värre. Jag trodde för ett ögonblick att jag skulle i alla fall bli invalidiserad – om inte dö. Åtminstone trodde jag att jag skulle svimma för första gången i mitt liv, när jag trycktes ihop så hårt mellan alla dessa människor och började falla mot marken.. Vissa människor hade på riktigt som hobby att ta sats och sen springa och tackla hela folkmassan, som redan var väldigt trängd. Bredvid en kille som gjorde det, stod en tjej och skrek på honom att göra det igen, igen och igen.. Henne skulle jag kunnat golva där och då. Om jag bara kunnat ta mig loss, alltså. Folk trampade mig på fötterna, och jag råkade givetvis trampa andra oskyldiga människor på fötterna, och jag kunde inte kontrollera min egen kropp, den bara flög rundor i det här stormiga hav av geléaktiga lemmar, vassa armbågar och knotiga axlar. Till sist förlorade jag en av mina skor, som jag lyckats behålla under stora påfrestningar, men sedan rök den andra också. Att dyka ner för att plocka upp dem.. Det insåg jag väldigt snabbt, att det var inte värt risken att bli nertrampad. Min väska flög också rundor som om någon ständigt drog den åt alla håll utom det jag för tillfället råkade dras åt. Men jag höll i den som om det gällde livet. Och det kändes det som att det gjorde, på vissa sätt.
När jag väl kommit ur den värsta trängseln var jag ”enbart” ett par skor och en tom vattenflaska fattigare. När jag kommit en ganska bra bit ut ur folkhavet, ser jag en tjej – som jag gått in i - plötsligt le och vinka åt mig. Jag var bara fokuserad på att komma därifrån och visste inte vem hon var, så jag försökte fortsätta gå, men då höll hon mig i armen och drog upp sina solglasögon på huvudet, och då kände jag igen henne.. Frida! Frida jag var i Coromandel med. Frida, med sina öppna armar. Som om himlan öppnat sig för mig. Ungefär så kändes det då. Halleluja!
Ärligt talat.. ni kanske inte förstår, men detta var något av det värsta jag varit med om, i mitt liv. Det kändes som om jag höll på att drunkna, förutom att jag faktiskt kunde andas, även om jag inte själv insåg det i stundens hetta..
I alla fall.. detta formade resten av kvällen, vilken blev som så att jag gick runt barfota i x antal timmar – tills jag fick tag på ett par svart/vit-randiga benvärmare att använda som strumpor (med tårna stickandes ut, med sitt slitna bronsfärgade nagellack..) och sen fick jag även tag på ett par gula flipflops. Den kombinationen, ni! Jag skrattade gott åt hur jag såg ut i alla fall ;) Jag gick runt ensam i x antal timmar (lång historia varför), såg lite band – på långt avstånd! – och sen åkte jag hem vid 21. Då hade jag varit på plats sedan ca 14.00, så då kände jag ändå att jag kunde vara nöjd. Tog buss tillbaka till hostelet (tog en jävla tid innan jag hittade till den, dock..) och så tog jag en lång, skön dusch och lade mig och läste i min braiga bok.
En omvälvande, men upplevelserik och framförallt oerhört lärorik dag!
Lördag – göra Auckland
Jag och Emma visste inte riktigt vad vi skulle hitta på – jag visste bara att jag var tvungen att göra nåt som skulle göra denna resa värd alla de tusenlappar den kostat mig – för en dag som gårdagen.. :S Det blev till sist att vi på lördag eftermiddag åkte upp i Sky Tower (som jag lagt ut bild på), kollade på hela (?) Auckland från nästan 200 meters höjd och var allmänt nöjd med det!
På kvällen blev det till att möta upp med Frida och Håkan och Cameron (som vi mötte på nyårsafton i Coromandel). Det blev till att dela på ett par flaskor vin, dricka ett par groggar och dansa lite när det fanns plats.. :)
Dock så var ett av de roligaste inslagen under kvällen när vi gick förbi en gräsmatta – med massa sackosäckar på! ”beanbags”. Vi hoppade i dessa säckar, gled på dessa säckar, hade kuddkrig med dessa säckar. Vi hade jävligt roligt med de där säckarna! =D
Sen lyckades Frida fastna i några ringar som stod uppställda på trottoaren, som hon tydligen skulle försöka klättra igenom, men det gick inte så bra, som ni förstår.. Jag fotade Frida och sen vet jag inte, men vi gick därifrån efter ett tag i alla fall, och skulle gå vidare till ett annat uteställe, där vi drack och dansade.. Men på väg till detta stället så skulle jag ta upp min kamera, men upptäckte att den var borta. Jag misstänkte snabbt att det bara var som vanligt – att jag egentligen lagt den i nån ficka jag glömt att jag hade, men icke.. Den var faktiskt borta! Jag, Cameron och Håkan gick tillbaka samma väg som vi gått och när vi kom fram till de där ringarna, där Frida fastnat.. Så stod min kamera där, ensam och övergiven, på nån stengrej. Hoppsan! Men som vi skrattade och tjoade för att vi hittat den där jävla kameran! Håkan lyfte upp mig och vi snurrade runt och bara tjoade högt.
Men sen är det precis som att kameran blev lite sur på mig för det där, för alla bilder från kvällen är k-a-t-a-s-t-r-o-f ! Alla ser helt konstiga ut på typ alla bilder, men ni ska få se några ändå (när jag orkar lägga upp dem, kanske imorgon). För den kvällen var oslagbar och det måste ni ju få bildbevis på ;)
Söndag AKL – WLG på 12 timmar
På söndagen var det till att gå upp tidigt och hoppa på bussen. 12 timmar tog det att ta oss genom Nordön, från Auckland till Wellington. Jag såg måååånga får på den sträckan, oändligt med gröna och solblekta kullar, stora blåa sjöar och även ett ökenområde! (bland annat). Resan gick oväntat smärtfritt och jag kunde till och med sitta och läsa utan att bli det minsta åksjuk eller nåt! Jag hade ju Emma med mig och vi pratade oss igenom många mil.
När jag vaknade på måndag morgon, dock, så var mina ben och fötter fortfarande så pass svullna av att sitta still så länge, att jag inte hade någon avgränsning mellan vad och fot – det var bara jämntjockt. Sexigt ;)
Nu har klockan blivit mycket igen, men detta behövde jag. Mitt humör var inte på topp när jag började skriva, och jag ville inte gå och lägga mig i den sinnesstämningen, men nu kan återigen le, om så ändå tack vare helgens bravader. Härligt =)